Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1864, sida 2

Till nya werlder! Af Elis Emil. Ur Året Dm. . (Forts. fr. N:o 53.) — Åh prat! Flidan kan wäl äta och sofwa lika bra på sjön, som på land, och du har ju inte annat göra, än att sköta henne. — Ja, far, wäl wet jag det. Men ett will jag doc ännu säga, och det är: att mor juft inte beller är få glad åt resan fom J tror, — men mor tiger, hon, more hon också aldrig få bedröfwad. Och Nikoline såg bortåt spiseln, der modren war sysselsatt. Deras ögon möttes i en warm blick, och en suck hördes från den sistnämnda, men så swag, att den icke uppfattades af mannen. — Tala icke om din mor, Nikoline! sade han uppbragt. Hon är då den enda förståndiga, ty hon har aldrig plågat mig med några tårar, aldrig satt sig upp emot mig. Och du borde blygas att nämna denne, då du icke bättre följer hennes exempel. Nikoline rodnade och såg ned; men hastigt höjde bon åter sin blick mot fadren. — Nå, far, sade hon mildt. Blif då icke ond på mig. Wi skola ide mera tala om mig eller moe: nej, ide ens om lilla Elin. Men, far, tänt blott ett ögonblick på stackars gamla farmor! Och den unga flickan skyndade bort till ten gams (a och slog sina armar om hennes hals. Erik Pehrson stod tyst och liksom begrundandej