Norrländska Korrespondenten – 9 juli 1864, sida 2

ondt! Ej för sjelfwa saken, ty jag tror ej på edra sorgfulla aningar; men ni är djupt bedröfwad, ni li: der och det smärtar mig. Och derföre tänker jag ibland, att det kanske wore bäst att ni stannade här hos edra andra slägtingar; ty jag förstår nog, att den långa resans alla wedermödor äro för mydet för edra år och swaga krafter. Ol stanna då hellre, ty om ni skulle blifwa sjut eller dö på wägen, då känner jag att jag aldrig mera skulle få någon ro i min fjäl. Ack, Erik! swarade gumman; få du talar. Wäl står vet i Skriften, att barnet får öfwergifwa fader och moder; men ingenstädes har jag läst att modren får lemna sitt barn, och fastän jag wäl förstår att jaa skall bli: wa eder en börda på resan och i det främmande landet, will jag dock följa för att i mot: gångens dagar bedia Gud för eder, och för att trösta dig, min fon, i din ångers bittra stunder. Jag will också skona dig från sorgen att meta det jag ffall dö långt ifrån och saknande dig, fom warit min bäfta alädje i lifwet, och för hwilten jag få innerligt tadat lifwets Herre. Och derföre will jag nu äfwen för: saka den för mitt hjerta så kära tanken, att jag en gång skulle få hwila mina trötta ben i Alfta fyrkoaård, få slumra bakom detta tempel, der jag en gång gaf Gud mina löften wid hang nårebord, der jag äl wen knäböjde fom ung och lycklig brud, och der äfs wen du, min fon, emottog döpelsens bad och blef en kristen. Minnet af dessa himmelska stunder från min ungdom skola följa mig till det fjerran landet och trösta min, ty de wittna ju om Herrans nåd och kärlek. Du fall derföre icke tro, att det är för egen vel, jag få mycket sörjer och knotar. Nej; det är af oro för dig, din hustru och harnen! ty fer du, Erik, det anar mig, ia underftundom ftår det tydligt för