Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1864, sida 2

D: Gill nya werldenl Af Elis Emil. Ur Året Om. —— (Forts. fr. N:o 52.) Kanhända hade han fortsatt med sina bannor; nen en blick på dottren, på det enda barnets ansigte, afwäpnade honom. Nikoline war mycket blef, de milda ögonen wittnade om nyss gjutna tårar, och fadren mindes för wäl den blomstrande dottren från fordna dagar, att ide den förändring, hon undergått, skulle göra honom ondt. Han egde ett i grunden godt bjerta och älffade på fitt fätt hela fin familj. J den så kallade vagligftugan, dit nu Nikoline följde fin far, befann fig äfwen hennes mor, en fyrtiårig qwinna, hwars ansigte röjde mycken godhet, men jemwäl enfald. Så wäl på detta ansigte, fom alla hennes rörelser, hwilka egde något ödmjukt, syntes tydligt att hon utan opposition följde hwarthelst man förde henne. Jsynnerhet war hennes mans wilja en lag för henne, och aldrig kunde tet falla henne in att ett enda ögonblick motsätta fig densamma. Längst fram i rummet fatt, i en beqwäm länstol, en gammal gumma. Hon hade redan räknat fjuttiåtta år, och den lätta darrning, som oupphörligt ffa fade hennes hufwud och händer bewisade att hon if: wen betalt ålderdomen fin dryga gärd, ehuru den klara pannan, de kloka, skarpa ögonen wittnade, att fiälen ännu med lif och kraft werkade inom fitt bräcliga omhölje. Med den ena foten rörde den gamla sakta en framför henne ftående wagga, och der slumrade på