Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1864, sida 2

jag, att J innan kort skall ändra eder och slå denna för oss alla så bedröfliga resa ur hågen. Erik Pehrson rykte till. Det war en öm sträng, Nikoline nu widrördt; ty ad! i menniskosjälen uppstiger understundom idger och bilder olyckliga i grunden och till fina werkningar; men af få tjusande skepnad, att förnuftet blir liksom stillastående eller domnadt, och enwist och ihärdigt locka fantomerna den swaga menniskan, tills hon ohjelpligt störtat sig i olyckan och förderfwet. — Nej! swarade fadren slutligen fin dotter, mina tankar ändras ej så lätt; ej för qwinnolåt och ej för qwinnogråt, kom det ihåg, Nikoline, och att jag längtar från det här usla landet, och med Guds makt hoppas jag snart få lemna det för alltid! — Men, far! wågade Nikoline inwända, hwad har wäl då det här stackars landet gjort eder för ondt? Wi söka ju alla att göra eder till nöjes, och J hafwen ju eder bergning och egen gård, Och vefsutom, far, så wackert sedan, fom vet är här, i wårt Norrland! aldrig fan det i Amerifa finnas bättre eller herrligare Guds natur! Erik Pehrson hade rimligtwis ingenting att ins wända och derföre fade han, hwad menniskan wanligen säger, då hon i det hela finner sig swarslös: — Den der saken, Nikoline, förstår du ej, och derföre kan du också weta tiga! — Ack, far! det kan nog wara sannt att jag ej förstår det der, men deremot begriper jag så mycket bättre, att Elin knappt lärer stå ut med så lång resa, och aldrig tror jag att det lilla kräket lefwer, tills wi hinna fram. ( Toyff a