Norrländska Korrespondenten – 6 juli 1864, sida 2

detta barndomens läger en liten, något mera än årsgammal flicka. Barnet war en sondotterdotter till gumman sjelf, samt en dotterdotter till husbondfolket. Villa Elins födelse hade kostat modren lifwet, och Nikoline war nu sina föräldrars enda lefwande, med obeskriflig ömhet älskade barn. Lilla Elin älskades och omhuldades wisserligen också af hela familjen, men hwar och en insåg dock att hon skulle blifwa en särdeles beswärlig passagerare på utwandringen till nya werlden, och ändå war det gifwet att hon skulle följa; ty hennes far, hwilken redan gift om fig, hade Helt och hållet till morföräldrarne öfwerlåtit henne. Således såg man nu inom dessa wäggar samlade lifwets alla åldrar: den späda barndomen, ungdomen, medelåldern och den trötta ålderdomen; och alla utom barnet tärande samma bekymmer, tänkande på samma sat: den af familjefadren uttänkta och nu fullkomligt bestämda resan till det aflägsna Amerika. — Nå Nikoline? fade Erik Pehrson — detta war husbondens namn. — Hwad hade wäl Otto Gutrikson att säga dig och hwarföre bad du honom ej att komma in? Den stackars Nikoline, som tyckte fadrens röst lät mild, nästan skämtsam, fattade deraf liksom en lir ten förhoppning och fick mod att tala om den sak, som mest låg henne om hjertat. — Ad, far! fade Hon, och hennes milda ögon fär stade fia forskande på fadrens ansigte; nog förstår J wäl hwad Otto skulle tala om? det är ej swärt att begripa, det mar om wår resa, förstås, och jag fade honom, hwad I bestämt derom, och att allt war redan liksom afgjordt; men ändå hoppas både han och