— Kan det då icke ändras, säg, är det då sannt, att J skolen resa den långa wägen? — Ja, Otto! Det är både sannt och afgjort, swarade Nikoline. Far har redan tingat plats för oss alla på ett stort skepp, fom om ett par månader afgår från Stocholm till Göteborg och sedan ut på det stora hafwet. Och ser du, Otto, min sorg är mycket stor; ty aldrig, aldrig mera får jag sedan återse dig! DM bittra tårar strömmade öfwer Nikolines finder. Hennes hufwud sjönk mot Ottos axel och hårdt oms fattade hon honom, liksom om redan nu skilsmessans bittra timme hade slagit. Otto upplyftade smekande hennes hufwud. — Gråt icke så, Nikoline! bad han. Wi skola allt träffas ännu en gång; ty hwad hindrar wäl mig att om några år också draga hädan till detta wälfig:! nade Amerika, dit jag nu tror att alla menniskor tånka resa? Wäl wet jag att jag är fattig, litså wisst som jag förnummit att din far är rik; men för att betala öfwerfarten kan jag ju taga hyra som kimmerman på fartyget, och sedan blir nog också råd, ty man har sagt mig, att i Amerika gälla ett par starka armar lika med pengar, och för de ffarta armarne tacar jag Guds nåd! Mycket will jag också arbeta för att winna dig, Nikoline, ty endast med dig mill jag lefwa och dö! Sörj derföre icke få bittert, min egen flicka! Om några år skola wi allt återse hwarandra, och då för att icke mera skiljas! Han kysste hennes bleka kinder och smekte henne ömt. Och Nikoline syntes lyssna till hand tröst, ty hon böjde sitt hufwud och ett småleende öppnade hennes wackra mun. — Ack ja! sade hon, den tanken skall bli min tröst, att du snart kommer efter.