Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1864, sida 2

SS V — ——— ——— VV koline och hon befann sig i qwinnans wackraste ålder: hon hade nyss fyllt nitton år. Men hwarföre står hon der så tankfull, med korslagda armar, och blickar öfwer gården, under det ett uttryck af saknad och smärta allt tydligare röjer sig i hennes milda ögon? — Ack! den unga flickan har äfwen fin sorg. Qwinnan älskar framför alt hemmet, och Nikoline sörjer sitt hem. Men i ungdomen går glädjen nästan ständigt i bredd med sorgen! få äfwen här, ty på en gång Lif wades Nikolines sorgsna blick, ett leende öppnade hennes läppar och hela hennes oskyldiga ansigte strålade af full ungdomslust och glädje. — Otto! ad, är det då ändtligen du! ropade Nikoline och sprang med lätta steg från förftugus bron, öfwer gården, till den grind, hwilken förde till gärtet. Der mötte henne, med leende min och strålande ögon, den, hwilken hon kallat Otto. Det war en helt ung man, och hans grofwa skor och simpla linneblus tycktes röja, att Nikolines hjerta ide malt öfwer hennes stånd. Wid nogare påseende wisade ynglingens hela pers sonlighet ganska tydligt, att han war arbetets barun, mödans son. Ä. Bondfolk förstä fig just ide på att kokettera eller rölja fina intryck. De båda unga wisade derföre, lika oförstäldt, den glädie de kände, då de återsågo hwars andra. Med fin bruna, ftarfa Hand klappade Otto Nikolines finder, och med fina trohjertade, wänliga ögon fästade på hennes ansigte upptäckte han snart sorgen i de kära dragen, och litsom han gissat orsa, ken dertill, sade han ifrigt: