Norrländska Korrespondenten – 2 juli 1864, sida 2

Det grå boningshuset, som presenterar sig der omgifwet af sädesfält, tillhör en bondgård. Det är tämligen stort, med många och höga fönster, och har derigenom ett utseende af wälfstånd och prydlighet; dock står det flackt och dystert och synes, litjom de omgifwande föremålen, wara i saknad af en tärletsrit och wårdande hand. Den mjuka och täcfa grönsta, hwari, i medlersta och södra Swerige, wanligen den ringaste koja är liksom inbäddad, finnes icke här; ty det gräs, som möjligen i början af fom maren hade prydt den widsträckta gården, war länge: sedan litsom förbrändt af solens oskuggade strålar; och der dessa strålar nu kastade sitt ljus från en hög och molnfri himmel, tycktes de nästan hafwa ombytt sin ursprungliga natur att lifwa och fröjda alla ska pade warelser, så mattande woro de. Också syntes gården stilla oc) öde, med undantag af eu hund och några höns, hwilta tagit fin tillflykt under en bodbotten, der de, flämtande och halfsofwande, tycktes afwatta aftonens swalta och skugga. ö Men gården war dock icke så ödslig och folktom, som den wid hastigt påseende förekom; ty på förstugubron och i skuggan af en skärm, fom höjde fig öfwer densamma, stod en ung flicka. Hennes drägt, ehuru nätt och smatfull, war dock ytterst enkel och förrådde den unga bonddottren, ehuru den tankfulla hållningen, ven sorgsna, drömmande blicken på samma gång tyd tes förneta, att hon tillhörde dessa belåtna och ofonft; lade naturbarn. Hennes bleka tinder passade heller ide rätt för nordens starka och friska dotter, ehuru det ljusa håret och munnens yppiga blomma, med fina perltänder, få mycket tydligare wittnade, att hon war en sådan. — Den unga flickans namn war Ni