Norrländska Korrespondenten – 25 juni 1864, sida 2

nen litsom en moder med ömhet och lärlek blickar mot sitt barns wagga, hwarefter han tillade: lägg nu denna öfwerrocken öfwer dina fötter och försöt nu att sofwa. Det är allt i sin ordning, ingen droppa har tommit åt henne — men för f—n hon har föndverbrutit mitt gamla silfwerur som jag hängt om hennes hals — min fattiga tlocka; men det gör ingenting — tära barn, sof nu bara, regnet lär nog snart upphöra. Tag nu emot detta ftyde chokolad, ät nu snällt, der är wäl delitat? och sof nu mitt goda barn, ja är du snäll. När han slutat hörde jag en djup suck och i en klegande ton fade hon, tag ut tulan, tag ut tulan. Jag gick något afsites. Ga ej bort det är ingenting, bon säger så alltid, hon tror att hon har en tula I pannan, men det hindrar ej att hon ide gör alt hwad jag begär af henne, ty hon är städse mild och tälmodig. Jag teg och började att berätna att från 1799 till 1815 woro blott 16 år förflutna. 3 sexton år har nu denna man tillbragt fitt lij på sådant sätt! Denna taratter — dvesja öden uppfyllde mig men be undran och förwåning. Jag tog i hans hand och tryckte den med innerlig rörelse och jade: ni är en förträfflig man! Hwarlöredet? För det fattiga bars nets skull. Ser ni vä ej att det är min pligt, och hon började tala om Massena. Nästa dag uppnådde wi Bethune, en liten elänvig befästad stad, — allt war der i förwirring — inne wånarne skyndade sig att borttaga de hwita fanorna och sydde ihop af blå, röda och hwita lappar för att i def ställe uppsätta den trefärgade trikoloren. Öeneralmarschen slogs och det blåstes till att sitta upp, allt på befallning af hertigen af Berne. De länga kärror från F fommo nu, belaftade med jdweiter