Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1864, sida 2

Tre Röda Sigill. (Forts. fr. N:o 48.) På fören af fartyget der ankaret uppwindas, mar en slags terrass, när nu en man skulle skjutas, få war der hang plats. Ni förstår mål att han lät: tare derifrån kunde falla i wattnet. Emellertid blef, fom jag befallt, biten bemannar. Laura, den arma warelsen, blef hastigt och aktsamt nedförd, så att hon knappt hade tid att frambringa ett ord eller sfrita; men hwad inwerkar allt sådant på tänslolösa menni: skor. Officeren, fom kommenderade båten, war en dylik, han styrde båten rakt ut, och jag tunde ej tänta på allt, jag påräknade mörkret för utt jörminsta fy: nen af tenna hemska tafla. Jag glömde stenet af ett dussin skott och så, barmhertige Gud — hon — hon såg från båten, sin man störta i hafwet. Detta ögonblick, detta ögonblick, — man har lätt att tala derom när det är öfwerstätt, blott man kunde glömma det. 3 samma ögonblick fom musköterna affyrares på honom, slog bon fia för pannan med händerna litasmm en fula hade träffat henne sjelf. Hon nerz satte fia åter, hon förblef ej sanslös, hon ftref ei, hon talade ej ett enda ord, hon blef derefter upphämtad å fartyget. Jag nalkades då henne och talade så tröstansfulla ord fom jag min stackare kunde göra. Hon tycktes med uppmärksamhet åhöra mig. Hon fån mig midt ansigtet, men ref fig jemt i pannan och tycktes ej förstå ett enda ord. Hennes panna war mörkrör, men den öfriga delen af hennes ansigte war Me POE ÅS MM 42