Norrländska Korrespondenten – 22 juni 1864, sida 2

en mörk rand. Hon hade om sin hals fästat en mörk duk, at hennes öfriga klädsel syntes ingenting. Hon satt ihopkrupen i den yfwiga halmen, hwarmed mwagnen war uppfylld. Af hela gestalten syntes blott nagot af hennes knän och på dem roade hon sig med att jpela domino. Hon såg på of, i början med bäfwan sedan med ett lätt leende, hwarpå hon åter börs jade med sitt spel. Hon bemödare fig ifriat att med sin högra hand segra öfwer den wenstra. Ler ni, fade den gamle kommendanten; med detta spel har hon nu sysselsatt sig redan en hel månad. Kanhända blir det i morgon något annat. Besynnerligt — icke sannt. Stackars Laura, fade jag, du har tappat vitt fpel. Jag räckte henne min hand, mekaniskt gaf hon den tillbaka. Jag anmärtte att de twå diamantringarne ännu sutto qwar på hennes fingrar, och det förwånade mig att hennes beskyddare, med all sin fattigdom och elände, ännu kunnat behålla dem qwar, och framför allt i werlden skulle jag ej haft mod att fråga honom derom. Hans ögon hade med uppmärksamhet följt rittningen af mina, då jag såg på diamantringarne, och med någon stolthet sare han: wackra diamanter tessa — ide sannt? Man skulle af dem funna för: skaffa fig en wacker summa, men jag har aldrig funnat förmå mig att beröfwa henne desamma. Hon gråter när man widrör dem, hon håller vem faft, och will ej stiljas från dem; men i andra sater är hon helt och hället foglig. Hon klagar aldrig, — ibland syr hon äfwen, jag har hållit mitt löfte, som jag gaf den jtackars gossen, och har också aldrig ångrat det. Jag har alltsedan ej warit skild från henne; hwart jag gär för jag henne med mig. Jag ger henne ut för min wansinniga dotter och hwar och en bewisar oss aktning. (Forts.) a 2 -— LO MM OO