Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1864, sida 2

Jag såg båda twå öfwer en fjerdedels timma mans dra af och an på däcket samt stanna wid stället der tåget hängde, hon under tiden sysselsatt med att upp-draga sjögräs. Natten nalkades nu hastigt; sjelfwa tiden hwilken jag ansåg wara den ändamålsenligaste. Men denna momang, denna enda sekund kommer att fortlefwa i hela min lefnad. Jag säger er, jag kan ännu ej förklara det. Zag lände ett raseri i min kropp och ändå twangs jag att uppfylla min pligt — pligtkänsla. Jag ropade på en officer och bad honom att bemanna en båt. Jag fade, då mi ändå skola wara mördare, få sätt den arma warelsen ut i densamma och far ut på hafwet och när ni får höra skotten, för henne då tillbaka. O, att jag sfulle lyda ett stycke papper, det war ju blott ett stycke papper. Han låg på knä för sin Laura han kysste hennes händer, hennes fötter, hennes klädning. Tror ni inte att denna anblick war förskräcklig för mig. Jag skrek fom en wansinnig och ropade: Stilj rem stilj dem åt på ögonblicket. Förbannad ware republiken, förs bannadt ware Directorummet! Jag lemnar tjenften, jag ger fan de fördömra arvotaterne. Ni fan, on ni will, gerna berätta vem det, jag förbannar er alla; hwad angår detta mig. Jag fortfor att rasa, men wid allt detta hwiskade en röjt inom mig: din pligt, bin tjensteed! pligten! hwem har någonsin hört omtalas att det wore en sjömans pligt att förnedra sig och att blifwa en simpel mördare? Aldrig om ock regeringen består af lönnmördare och skurkar; men hwad skulle jag nu göra, — pligten, den fördömda pligten! kanske weten ni det. (Forts.)