Norrländska Korrespondenten – 18 juni 1864, sida 2

förrän hon sjelf will lemna mig; — men det är onövigt att tala derom. Ni behöfwer derföre ej göra er några sorger, troligen kan hon ej öfwerlefwa detta, den lilla fattiga warelsen. Han grep hastigt båda mina händer och tryckte dem innerligt. Min förträfflige wän, sade den unge mannen, jag ser att ni lider mera än jag af denna sat. Jag är öfwertygad att ni beskyrdar min hustru och tager wara på hennes fmå tillhörigheter famt äfwen har omsorg om att henne ej måtte ske någon orättwisa. Jag beder eder äfwen, beskydda hennes lif och ära och wårda hennes hälsa. Hon är, fortfor han med dämpad röft, en ömtålig warelse, hennes bröst är swagt, hon måste alltid hållas warm, kortligen, bli nu hennes fader, moder, — war henne allt. Jag wet att ni icke swiker, och om möjligt låt henne behålla de twå diamantringar, som hon fått af sin mor, det skall sörorsata henne en stor glädje; men om penningar behöfwas, få få de wäl afyttras. Min stackars Laura! huru wacker ser hon ej ut! — Detta allt war för mycket påtostande för mig. Jag wille hafwa fa fen få hastigt fom möjligt afgjord. Jag kunde ej uthärda längre. ett ord så gort fomtujen, fade jag. Wi förftå hwarandra, gå till henne. Han säg starpt på mig och tryckte min hand. VWänta ännu ett ögonblid! hwiskade jag honom i örat. Jag will gifwa er ett godt råd, säg henne ej ett ord derom, wi skola nog bringa saten i ordning. War obekymrard, alt stall ombesörjas på bästa fått. Å, fade han . . jag wisste ej ... nå få mycket bättre derförutan — detta afsked! detta afsted! — Tag ej afsked, sade jag, om ni fan nudwita det, eller är ni förlorad. Jag tryckte hans hand och gick fran honom. Jag war illa till mods. Han iakttog mot henne den största hemlighet.