Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1864, sida 2

Cre Röda Sigill. (HFortf. fr. N:o 46.) Wi funna om du få will, sälja dem hwilken dag. som hälst. Wår goda hederliga kapten menar wil med oss och jag påstår bestämdt att han wet hwad fom står uti brefwet och det troliga är en retommendation till guvernören i Cayenne. Kanhända, fade ban — hwem met? Wisserligen är vet wäl få, fade vå frun, du är få god och jag twiflar ej derpå att regeringen blott för en fortare tid landsförwist dig — den fan ej hafwa något färffilt hat till dig, det tyckes wara rent af omöjligt. Wid allt detta samtal stod jag orörlig och djupt rörd på min platå. J sjelfwa werlet började äfwen jag att hoppas att han kunde hafwa rätt. CEmellertid war nu tiden inne att släcka ut ljuset fom brann; derföre stampade jag på däcket och ropade bholla ungt folf, flit ut ljufet, hwilken befallning de straxt efterfommo. Vänge hörde jag huru de skrattare och pratade såsom ett par glada och luftiga skolpojkar. Emellertid fortfor jag att gå af och an på fördäcket, rö kande min pipa. Hmwarje tropift stjerna på himla hwalfwet syntes mig lika stor och glänsande fom en nordisk måne. Sakta blåste winden. Lugn och skön mar renna natt. Mina tankar woro mest sysselsatta med det fom den lilla frun hade sagt rörande brefwet, och jag hoppades att hon gissat rätt. Det uns de ju wara sannolikt att någon af de fem bdirettörerna närmare öfwerlagt om den unge mannens öde och tanske rekommenderat honom hos mig; och fom jag