Norrländska Korrespondenten – 15 juni 1864, sida 2

sådan swaghet Slutligen hämtade jag mig så mycket att jag kunde gå upp på däck, der de unga tu woro. Lanra såg i detta ögonblick wacker ut att jag ite hade mod eller kraft att nalkas henne. Hon war nubhmwite klädd med korta armar, hwilka på den tiden woro moderna, och Lauras wackra lockar fladdrade om hens nes ansigte. Laura roade sig just nu att neddoppa ett tygstycke, som war fastgjordt wid ett tåg för att såmedelst uppfiska något tropiskt sjögräs, hwilket liknade drufklasar. Hon ropade härwid: drufwor! — hwem will köpa drufwor. Hennes man såg medfmåleende på henne och den innerligaste färlet och öfmers jordisk lyda lyste i hans ögon. Jag winkade åt honom att komma till mig. Lau ra, fom wände sig haftiat om, hade bemärkt min wink och fade till honom: gå ej — fe bara hur blet han ser ut och säkerligen war jag wid den stunden blek. Emellertid kam han till mig; men hon blef qwar på sin plats och såg förstulet till oss. J början gingo wi tigande bredwid hwarandra. Jag rökte på en cis garr, men tyckte att den wille qwäfwa mig och kastade derföre densamma öfwer bord samt liksom melaniskt eftersåg den. Andtligen fattade jag i hans arm, och sade: will ni nu säga mig hwad ni brutit? Will ni ide nu uppenbara för mig hwad ni gjort dessa ffurtaktiga Direktorer fom fitta der fom fem skuggbilder af Konungar. De tyckas wara alldeles desperata på er. Detta är just en wacker historia! Han drog på axeln och skakade på hufwudet och sade: ide just når got särdeles, kapten; trenne vaudeviller, coupletter, hwarken mer eller mindre och coupletterna woro ändå bra magra. (Forts.)