aldrig haft begrepp om något, röraude statsaffärer, intogs jag af den bästa förhoppning samt tände mig rätt lycklig och nöjd i förlitande på en lycklig förän dring för min unge mans framtid. Slutligen gid jag ner uti min kajuta och ännu en gång betraktade det märkwärdiga brefwet. Jag tyckte nu att det hade fått ett wänligare utseence än tillförene; sigillen fyntes mig såsom rosor, hwarwid jag helsade det mäns ligen, och betäckte detsamma sedermera med ett förhänge, och snart hade jag glömt alltsammans. Dags ligen woro wi tillsammans samt woro lustiga och glas da, men allt som wi började nalkas linien, kände wi oss något obehagligare och swårmodigare till sinnet. En morgon, då jag watnade, blef jag förwånad öfwer att ej tänna den minsta rörelse af fartyget. Jag sprang upp, wi woro nu en grad nordlig bredd emellan den 27:te och 28:de graden longitud. Jag gick upp på däck, hafwet war spegelklart, seglen hängde slappa wid masterna, således en fulltomlig windstilla. Emellertid gick jag åter ner och sneglade på brefwet och täntte wid mig sjelf det kan wara tits nog att öppna det till inemot aftonen. Tanffnll betraktade jag den nedgående solen. Andtligen war tiden inne att bryta brefwet. Med någon häftighet tog jag vet från sin plats; mod fela: des mig att bryta ret; men ändtligen segrade min wilja och jag ropade förargad öfwer mig sjelf: detta är ju enfaldigt. Snart woro de tre röda sigillen brutna, och brefwet läst. Jag gnnggade mig i ögonen och kunde ej tro hwad jag såg. Flera gånger omläste jag detsamma såwäl ofwan som nedifrån. Mina fin: nen blefwo förwirrade, mina knän började darra och jag måste sätta mig — en rysning öfwerfor mig, — jag började förakta mig och utfor i wrede öfwer en — — — -1—— — — k ———Ipäekke — — -Uet—