Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1864, sida 2

Tre Röda Higils. (Forts. fr. N:o 45.) Der låg bon un, hennes små fötter korslagda, alldeles inswept uti fin hwita något öppna nattilädning, swängande af och an. Hon såg ut fom ett blomstrande oskyldigt barn, fom med ett englalitt le ende på läppen förföker lulla fig i sömn. Arma ffö na warelse! Men nära att somna in, fade hon, är icke äfwen du fömnig. Hwad tänker vu på, hwarföre sitter du qwar min älskling? Men han blef orörlig sittande och gaf ej något swar. Hon såg fram litsom en fogel ur sitt uäfte och betraktade honom uppmiärt samt, likasom fruktande att störa honom. Slutligen sade han: min söta Laura, ju mera wi naltas Amwe. rikas kuster, ju mera känner jag mi; ängstig. Jag met ej hwarföre, men det förekommer mig, fom att. denna resa warit den lyckligaste i mitt lif. Det förekommer det äfwen mig, Jwarade hon, och jag vn: skar att ven kunde räcka ewigt. Han såg på henne och plötsligt grep han hennes händer med ett uttryck af den innerligaste ömhet samt tillade: och ändock min engel kunde jaa gråta när jag jer dig bedja, ty det går mia till biertat när vu berer om styrta. Jag wet bwad du finner och jag fruttar att du ångrar bwad ru gjort! Anara! Angra! utropade hon, att bafwa följt med via! Tror du då för vet att jag i en såran liten tid tillhört dig att jag ej nog älskar via? Ar jag ej din hustru? Har eu hustru ej pligter att uppfylla om hon ock ej rätnar mera än jjutton år? Gör detta någon åtskillnad? till och med min