Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1864, sida 2

finnas någon stad derstädes der man fan behöfwa får vant arbete. Jag fan äfwen underwisa i musik och ritning och om foltet ver fan läsa, få fon iu vu ffrife wa böcker. Den arme manuen, for wid de sista ors ven tillsammans och ropare med smärtfull röst: Sfrif wa! skrifwa! Han wred med häftighet fina händer och ropade nästan högt: Adk! skrifwa! hwarföre bar jag någonsin skrifwit! hwad har jag att göra med ffrif wandet? Strifwa! det är en vårffap — äfwen jag trodde på pressens frihet. Jag mar wansinnig. Och för hwilken orfak skref jag då? Jo för att till offentligheten lemna några frisinnade tankar för att federmera kastas på elden, ide till något annat ändamål, och detta har beredt skada åt mig sjelf och åt hwilken jag ingalunda war angelägen. Men dig också min engel, min söta, wackra oskyldiga hustru, först fyra dagar gift och olyckan brast löst öfwer His Hwad hade du förbrutit. Huru funde jaa tilllåta detta? Ou wet ej en gång, betlaganswärda barn, att du är sextonhundra mil aflägsnad från vin mer och systrar och allt för min flulv! För ett ögkonblick gömde hon sitt ansigte i tudden och jag tunde från mit plats fe att hon gret, men för honom blef det obemärkt, hon smålog då hon åter höjde sitt bufwud. Glöm ej bort att mi äro mycket vila, fe på min börs — hela min jordista rikedom — en louisdor — min hela merldss liga skatt! Han började äfwen att skratta; wid hims melen, sade han och jag fom gaf min fifta riksdaler åt karlen som bar dina saker ombord. Hwad aör det oss, jwarade hon och tnäppte med finararne, ingen är så lustig och glad som de hwilka ingentina hafwa, utom dess har jag ju de begge diamantrinaarne som jag fått af min mor, och desja äro öfverallt utaf nå got wärde. (Ferts.)