Norrländska Korrespondenten – 11 juni 1864, sida 2

mor och fystrar sade mig ju, att jag måste följa med dig till Cayenne! Jnte tyckte de att detta war nagot särdeles utan helt naturligt. Jag bara jörundrar mig deröfwer att du, min älstling, grubblar så mycket ders: på. Det är in si naturligt att jag ledsagar dig. Bedröfwar vet vig då få mycket att jag är hos dig? Med dig mill jag lefwa ver vu lefwer, med dig will jag dö, när du :nåste dö. Hon jude detta ten sa hwiskande, öm ton, att det företom mig fom den tjut: waste musik jag någonsin hört. Jag kände mig till mitt innersta rörd. Den unge mannen började sucka och gå af och an, stundom tysste han den lilla handen jom slräckte jig emot honom-. AE Laura! när jag betänker, att om wårt giftermål blirwit uppskjutet blott fyra dagar — blott fyra danar, — så hade jag ensam bliswit urrvefierad och förwist. Jag tan aldrig förlåta mig det. Då bon hörre tessa ord, lutade hon sig fram, tog uti hans hufwud, kysste hans panna, ögon och mun, och hon fmåloa fom en chirub samt hwistade tjufma trö: stens ord till honom. En sådan syn have jag ännu aldrig upplefwat. Sedan tinflöt hon hang mun med sin lilla band. Medan hon torkade hans tårfyllda ögon med sitt hår, fade hon: men är det ej få mycet bättre att du har din lilla hustru hos dig? Jag går rätt nerna till Cayenne — jag aläder mig så mycket att få fe wilrarne och tokosträden. Wi skola fom Paul och Virginia plantera hwartdera ett träd och wi skola då fe hwilketrera af dessa wäxer först. Wi skola byg aa of en liten hyrda och jag fall dag och natt arbeta för rin. Du wet ej huru start jag är — fe bara på mina armar. Jag tror tillochmed, att jag lunde upplyft vig från marten. Du får ej ffratta deråt, — jag fan arbeta och brodera, — Det lärer wäl