Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1864, sida 3

mig ner och betraktade detta skådespel. Endast den wakthafwande officerens steg afbröto tystnaden, kugaan af fartyget afbröt fig emot de klara wågorna. Jag älskar ordning och tystnad, buller och willerwalla äro mig motbjudandet. Ljusen skulle nu wara släckta men när jag såg mig omkring bemärkte jag ett mindre ljusskimmer precist under mina fötter. Wid en annan ftiopunkt skulle detta gjort mig förargad, men då jag wisste att detta ljus fom från mina deporterades kajuta, få beslöt jag att fe efter hwad de hare för fig. Jag behöfde blott blicka ner under mig ges nom glasbeklädnaden, en från taket hängande lampa belyste rummet. Här låg den unga wackra frun på fina knän och gjorde fin bön Hon bar en hwit natts llädning och hennes långa bloda hår betäckte hennes axlar samt nära widrörde hennes små bara fötter, hwilta woro synliga under hennes hiwita nattbeflärdnad. Hon war så hänförande, jag tillstår det, jag wände mig bort. Bah, tänkte jag, en få gammal foldat fom jag, men blef ändå qwarstående. Den unga mannen fatt på en koffert med händerna ftödda under hufwudet oc betraktate den unga och intagande bedjerskan. När hon höjde fitt ansigte mot himmelen såg jag tårarne uti hennes ögon, då tog han ändan af hennes långa hår och kysste det stumt. När hon flutat fin bön, smålog hon fom en engel och gjorde sitt korstecken, hwilket han äfwen eftergjorde med nägon twekan. Hon stod upp från sin tnäböjande ställnina, han omfasnnade och kysste henne och lade henne uti sin hängmatta, likasom en amma skulle lagt sitt barn uti waggan. Det maren fafangs wärd hetta och den waggande rörelsen tycktes göra henne godt. (Forts.)