answara för fom ni måhända har. Se få, fe få mina wänner, fatten mod och låtom oss räti förstå hwarandra. Så länge ni stån under min be wakning få ni ej räkna på någon eftergift, och skulle ni försöka att undkomma mig, så wore jag i stånd att lätt wrida halsen af er som jag kan göra det wid ett par förälskade dufwor. När jag blir af med mina epåletter och ej mera behöfwer att erkänna amiralen eller directorium, då först tillhör ja mig sjelf och kan handla så som mig behagar. . Men jag fruktar, fade den unge mannen i det han lätt skakade sitt brunlockiga hufwud, att det lätteligen kunde blifwa skadligt för er, ja tillochmed farligt om ni låter märka någon wänskap och tillgifwenhet för oss — för oss sjelfwa är det något helt annat, — wi äro unga och obetänksamma o. s. w.; wi äro lydliga, ty mi älska hwarandra, — men jag tillftår att jag mången gång känner mig rigtigt ängslig när jan tänker på framtiden — hwad skall wäl då blifwa af min fattiga Laura. Han tryckte fin hustru ännu närmare till sitt hjerta, och tillade: det är ju vet, min älftade, fom du wille säga? Hon blickade upp, hennes ansigte war ännu öfwerhöljdt af tårar och en stark rornad öfwerdrog hennes hy; men snart återwann hon sin fattning och fade: men ingen af oss tänker på brefwet, — jag ffulle alltför gerna wilja weta hwad dess innehåll är. — Jag kände att en rysning öjwerfor mig wid dessa ord, det war som om en egendomlig känsla hade fattat uti hwarje nerv. För djefwulen, sade jag, jag hade så nära bortglömt detta. Detta wore just en början till wårt förbund. Tänk om wi redan hate passerat den första graden, — då blefwe mig werkligen ej någon annan utwäg än att fafta mig öfwer bord. Det war werkligen en lycka, min lilla fru,