Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1864, sida 2

ret. Nåwäl mina wänner, jag har ett förslag att göra eder, när wi anländt vit, skall jag skaffa mig från halsen denna gamla brigg, och om det behagar er, få ffola wi bli wa tillsamman. Jag är ensam i werlden, har ingen anhörig, jag behöfwer en familj, ett hem, och skulle gerna wilja wara en familj med er. Jag har uti denna tista ett kapital, så att wi nog skola slå oss bra ut, och om er fosterfar går hädan, så ärswen ni, hans barn, honom. Har ni händelsewis någon wänskap för den gamle ensamme kaptenen, så sägen det. De begge unga sutto stumma af förwåning, den ena såg på den andra, liksom de wille säga hafwa wi hört rätt. Slutligen flög den unga frun fom en fos gel upp och kastade sig i fin mans armar, och stammade några ord, han flöt henne i fina armar och tårarne stodo henne uti ögonen. Han räckte mig fin hand, och såg blekare ut än wanligt. Hon (frun) fortfor att hwiska wid bonom och hennes blonda madsra hår omslöt honom fom en ram. Ni borde hafwa fett detta och huru hennes wackra auldgula här, fom hängre i naturliga lockar slöto sig till hennes sköna anlete och huru hennes armar omslöto hennes älskade makes hals unrer ret ljufwa tårar runno från hennes stora blåa ögen, med ett ord: detwaren himmelsk syn. Djupt rörd fällde äfwen mannen tårar. För min del upprörre mig denna scen djupt. Jag sade: nå barn, hwad gör ni! Kan ni aldrig sluta? Men. . tapten ... men .. sade slutligen den unge mannen, ni är för god, ni fon wäl ej af deporterade bilra en egen fas milj? oc) han slog ned fina ögon. Lan jag ej, ros pade jag; hwarför inte? Jag wet wissserligen ej bwad ni har gjort för att blifwa deporterad, men det betftyms rar mig föga. Ni fan om ni få will berätta mig det eller ock inte. Jag wille önska att jag hade få litet att