Norrländska Korrespondenten – 8 juni 1864, sida 2

På så sätt började wår betantskap och wi blefwo snart goda wänner, wi hade en förträfflig resa, mä dret mar förtjusande, och aldrig hade jag någonsin haft ett få angenämt sällskap ombord. Det älskwärda paret måste hwarje dag intaga sin middag hos mig, och jag erfor det största nöje deraf. Med allt hwad de fingo woro de nöjda. Wåära middagar bestodo blott af wanlig skeppsmat, ibland tratterade jag dem ed något törsbärswin, det war och allt, fom jag funte bestå vem. De måste åtnöja fig att ligga uti hängmattor, men de woro ändå alltid nöjra och glada. Jag war lita så litet nyfiten som ni är. Jag före sötte aldrig att utforska vem, — hwad bekymrade det mig att weta deras namn eller öden. Jag hade der: omed ej att göra, mitt åliggande war blott att föra dem som ett par paradiofoglar öfwer hafwet, och knappt war en månad förfluten, så betraktade jag dem säsom mina egna barn, — hwarje morgon kallade jag dem till mig i tajutan. Den unge mannen satte sig ibland wid mitt strifvord och hjelpte mig uti mina rätenffaper fom han snart förstod bättre än jag sjelf. Den unga frun fatt då på en liten ftol och sysslade med sömnad. En wacker dag woro wi på samma sätt tilljammans, rå jag fade: wet ni barn, jag tyder att witillsammans utgöra en wacker familjetafla! fom i hån, jag will ej utforska ev — men det må få wara, ni har wisst ej mycket penningar, och ni båda äro alltför wackra och fina för att under bet heta och osunda Cayenne gräfwa och arbeta jom mången annan fom. te deporterate måste göra. Det är ett ohelsosamt land, vet fan jag gifwa er mitt ord uppå. Jag som är härdad ef wind, wider och sol och hwars hud är bård fom en frofovilg, skulle möjligtwis funna uthärda