Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1864, sida 3

nyfiken; hwad jaa nyss har sagt skulle lätt kunnat öfwerraska er. Men jag är ej så lätt öfwerraskad. Så lärer det wäl wara? men jag tror att om jag för er berättar hwarföre jag lemnat flottan, så skulle ni wäl förwånas. Ja, det kunde wäl wara möjligt, war då få god och berätta då ever händelse, den tan möj: ligen uppwärma er, och tomma mia att förglömma regnet. Den gamle officern syntes nu allwarsamt förbereda sig till den förestående berättelsen. Han aftog sin tschako, som war öfwerklädd med fwart wadul, rystade af den. Sedan han åter fatt ven på huf: wutet, tog han en duktig tlunt ur sin flaska och gaf sin mulåsna en duktig rapp och började: Först och främst måste ni weta att jag är född i Brest, min far war soldat wid tonungens lifwakt, och jag förtjente min halfwa ration som enfant de troupe. Detta warade till mitt nionde år; men jaa hade förkärlek för sjön, få att jag en wacker natt, då wi lågo i qwarter uti Brest, gömde mig uti lastrummet på en brigg, fom war bestämd till Ostindien, och då denne hade förlorat sigtet af land, då först lät jag se mig. Kaptenen hade nu makt, antingen att far sta mia i hafwet eller och att göra en skeppsgosse utaf mig. Man walde tet sernare, och jag blef bestämd till kajutwakt. Jnnan revolutionen utbröt hade jag allaredan gjort min karrier, war nn sjelf kapten på en wacker tofferdifarare. Wir ren titen inträffade att flottan hade behof af goda officerare. Ni wet wäl hwarföre. Och man sötte sådana dnaliga jubjec: ter hwart man kunde finna dem. Jag bade en tid utmärkt mig i några skär nytslingar med några fieudte liga fartyg, men detta skall jag berätta en annan gång, men nog af, de kastade ögonen på mig och jag blef kommendeur på en kuttörbrigg wid namn Marrat.