sagt detta, pådref han sin mulåsna samt anmärkte att han ej hade någon tid att förlora. Som jag war af samma tanke, så följde jag efter på ett obetydligt af stånd; men fom jag af naturen är en hatare af nyr fikna frågor, få observerade jag honom blott. Sedan wi tilltyggalagt omkring en qwarts mil, höll han stilla för att låta fin mulåsna flåsa ut. Jag gjorde det: samma med min häst. Under detta uppehåll försökte jag att utur mina stöflor uthälla det matten, fom i dessa inrunnit; de woro bokstafligen deraf fyllda. E dra stöflar äro som swampar, anmärkte han. Ja swarade jag, de hafwa ej warit från mina fötter sedan fyra nätter. Bah! utropade han, ni tör snart hafwa glömt detta. Nu för tiden är den lycklig, fom blott har fia fjelf att sörja för. Wet ni hwad jag har i wagnen? — Nej. — Ett fruntimmer. — Så, werkligen, swarade jag likgiltigt. Wi började nu att gå widare. Efter en stund sade han: detta åkdon har kostat mig mycket och samma förhållande är det med djuret. Jag är nöjd med dem begge, men wägen är icke af de bästa. Det war nu allt för sannt. Jag höll stilla och erbjöd Honom att få rida på min häst ett stycke af mä gen, och då han såg att vet war mitt allwar och att jag i uppriktig mening hade erbjudet honom detta, Efluppade han mia på axeln och fade: jag fer att ni är en god menniska, jag skulle oc emottaga ert anbud, men vida är ej min sak. Huru? en officer af eder rang och ide riva? Jo kanske en gång om året och det på en lejd häst, men sanningen måste ut, jag är sjöman, hwad har jag då att skaffa med ridande. Se dan min gåtlite lersagare sagt detta, git han nåara steg framåt, och sneglade sedan åt mig, litsom han hade wäntat någon fråga, men då jag teg började han igen och sade: jag ser att ni just ej är serdeles