Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1864, sida 2

Cre Röda Si gils. Det war uti Mars månad år 1815 fom Lude wig den Adertonde måfte draga fig tillbaka till Flandern för fin store motståndare Napoleon; hans trogna hustrupper ledsagade honom, åtminstone tiil gränsen, observerad och tätt ätföljd af Napoleons Lancierer. Jag tillhörde dessa trupper, och oaktadt jag den tiden mar mycket ung, mar jag ändå redan officer. J sjelfwa werket have Kejsardömet dragit förforg rerom att blott aubbar och barn woro qbar. Män: nerne hade till största delen blifwit af trigen uppslutare. Wi hade i det elatafte wäter sortsatt wår marsch, det hade oupphörligt regnat, wägarne woro bottenlösa, isynnerhet företedde wägen från Antoi till Flandern en bedröflig anblick, den går i en enformig rät linie genom en tung och af lera uppfylld mart och på stora sträckor synes hwarken buskar eller trän, med ett ord denna wäg har ett ötsoligt utseende. Min häst hade förlorat eu sko och i följd deraf blef jag ett stycke efter min korps, men dock ej på längre afständ än att jag kunde skönja deras röda uniformer och fe huru de mödosamt stretade fig fram På den gyttjesulla marken, teras hwita kappor woro illa tilltygade, bakom mig syntes de Napoleonska Lanciererna med fina tadrande fanor och fom observerare wårt arriergarde. Min häst war ett ungt och traftfullt pjur, och jag skyndade mig att snart uppnå mitt Rompani för att med detsamma funna inträffa wid rätter tid. Jag red oförtruten uti det strömmande reguet, sabeln klingate mot min stöfwel, jag sträckte ut min