Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1864, sida 2

eu marfetentare-färra, men snart insåg jag till min stora ledsnad att jag bedragit mig, ty det war ett mindre åkden af något hwitt trätslag, öfwerspändt med trenne bågar och öfwerdraget med swart waxduk. Atdonet fom war försedt med jernjjedrar war nära nog till nafwarne nedsjunket uti gyttjan, samt drogs af en hwit mulåsna. Wid sidan af detta besynnerliga åkdon, hwilket mellan fjedrarne swängde litt en wagga; gick en hög: wext alderstigen man af ett militäriskt utfeende; hans har och skägg war grått, han syntes wara omkring lemtio år, hans uniform och epåletter syntes under den torta slitna kappan, hans utseende war strängt men ett drag af godhet lyfte ändå fram ur han ansigte, det war typen af en äkta gammal soldat. Då jag alltmera närmade mig, blickade han misstrogen på mig och grep genast i wagnen efter en bössa och ställde sig så att mulåsnan war mellan mig och honom, men då jag såg att han bar en hwit kokard så åtnöjde jag mig med att upplyfta min kappa och wisa honom min röda uniform. När han såg detta lade han genast sin bössa i wagnen och fare: dvet är bra. Jag höll ev för en af dessa små hundar fom förfölja oss. Har ni lust att dricka. Han hade wid halsen hängande en silfwerbeslagen katuschflaska, öfwer hwilten han tycktes wara stolt; han räckte mig den och med nöje drack jag några duktiga kluntar af det wanliga hwita winet. Seran jag lemnat honom flaskan tillbaka, fade han: Konungens Stål! då Hand M:t ajort mig den äran att utnämna mig till Rirdare af Heversle: gionen, få är det wäl det minsta jag fan göra att ledsaga honom fill gränsen, men när detta är gjoret så återwänder jag till min bataljon jag har ingen annan brörförwärfware är min fabel. Sevan han