Norrländska Korrespondenten – 4 juni 1864, sida 2

hand till min gördel, hwilken war stoppad med guld: mynt, jag war ung och eldig samt kände mig lycklig — fast ännu ett barn och redan soldat. Jag tyckte art jag på hela jorden ej tunde önska mig en bättre lott. Det fatala regnet fortfor oupphörligt och för att fördrifwa tiden började jag springa, men slutligen för: argte det mig änrå att ej förnimma något annat ljud än det af min egen röst samt det oupphörliga pla: skanret af regnet, — min häft arbetade af alla krafter för att komma fram på den bottenlösa wägen; flutligen såg jag mig nörsakad att stiga af och föra honom wir tygeln, mina stora ryttarstöflar blefwo snart öfwers dragna med en tjock lerskorpa och hwad wärre war, regnet sökte fig wäg in uti vem, så att jag bofftaftigen gick uti watten. Jag såg på mina epåletter, hwilta woro min ftolthet och min tröjt uti hwarje motgång. Stora droppar föllo från te gylrtne galonerna, deras prakt mar reran förstörd. Det war det fmärtfammar ste fom tunde hända en officer om 16 års ålver. Unver djupa och tyftra betrattelser fortfatte jag min wäg — landswägen hade betydligt försämrats, den började likna ett moras och tet hwita skimret, fom stundom genombröt ve grå skyarne. kastade blott ett berräfligt ljus omtring tratten. Jag blickade omtring mig för att fe om jag ej tunte upptäcka något föremål, fom kunde afbryta denna enformighet, vå jag i sjelfwa wertet upptäckte ett föremål ett stycke frame före mig. Detta föremål, få obetydligt det än mar för mig, började att förströ mina finnen. Jag eg: nare min uppmärksamhet derät, jag fom oc på bättre ställe af landswägen få att jag fortare kunde naltas denna oas i ötnen. Zag upptäckte slutligen att det war ett mindra äfron, och fom jag war låde hungrig och törstig få inbillade jag mig att det kunde wara