Norrländska Korrespondenten – 1 juni 1864, sida 2

Frankrikes förslag: Holstein, Lauenburg och Sydsleswig iuförlifwas met Tyskland och Nordsleswig med Dan: mark. Förslagen togos ad referendum Danskarne intet motförslag. Stilleståndsfrägan blef orörd. Thorsdagen konferenssammanträde. — Jnstundande fredag den 3 dennes kl. 10 f. m. anställes examen med una: domen i härwarande elementarlärowerk. — De alltid med nöje hörda National: sångarne hade i går på theatern fin första consert för temligen talrikt hus. Deras sånger mottogos med täta applåder. J morgon komma desse sångare, 5 till antalet, att åter låta höra sina wälljudande stämmor. — Enligt annons å annat ftälle i da: gens blad hitkommer den utmärkte lille harpvirtuosen Franz Pönitz för att om fredag å härwarande theater gifwa en konsert. Underbarnet har såsom af tidningar inhemtas, öfwerallt för sitt mu sikaliska snille och sitt föredrag tillmwunnit fig en uppmärksamhet, som wida öfwerträffar flere äldre konstnärers. — Från Falun meddela wi, fom ett omdöme om honom derifrån, följande: FKörliden fredags afton bereddes wår publik ett lika få owanligt fom njut: ninasrikt nöje, i det den fid göra ber kantskap med harpspelaren Franz Pönitz. Ridån går upp och fram till rampen närmar fig ett barn med intelligenta anletsdrag, förhöjda af ett par utaf lif och helsa strålande ögon. Den unge Davir flår fig frimodigt ner wid der fwvårhand: terliga instrumentet och gör sig beredd att taga itu med fin Goliath. Den emellan instrument och exekutör mid första anblicken stora disharmonien förswinner dock snart: det fins nemligen något, lydliatwis omerwetet, af Goliath i piltens ande hwilket utjemnar olikheten. Några tilltalande ackorder ljuda, jätten blir ett lyciat rerskap för gossens måttliga wilja och fram wäller det ett flöde af toner, fora: fria, rena och sköna fom barnets drömmar. Och allt fom tonerna strömma föra de åhöraren med fig till fridjulla, af honom sedan länge obesökta nejder. Det käns så ljuft att låta barnet led: jaga oss åter till barndomens öfwergifna, aldrig glömda strand. — Men tonerna hafwa tystnat, wi skola återwända till werkligheten. Wi hafwa sagt att Franz Pönitz är ett barn, och han är det äfwen till sinnet. Se här ett exempel derpå. Det mar off härom aftonen föruns nadt att få höra den unga konstnären i en enskild krets. Man hade anmodat honom att göra några variationer öfwer ett uppgifwit tema. Han war icke sen att willfara uppmaningen. Rita och lif: aktiga som wårbäcken flödade tonerna från ett angränsande rum, andaktigt lygnade åhörarne — tillfälligtwis sprang en liten hund genom rummet — plötgligt blef vet tyst, man sökte efter anledningen: Franz war förswunnen. Wid närmare efterseende återfann man gqogfen ute på gården lekande med hunden, 3 hög grad sällsynt är företeelfen af detta barn, fom med en öfwerlägsen mufikalisk ande förenar barndomens friffa, för olika intryck lätt emottagliga finne, och måhända förtjenar Franz Pönitz lika mycket att ses som att höras. De öfrige mid konserten assisterande woro en äldre hr Pönitz, violist, och bröderne Gustaf och Frang Hartmann, den förre violoncellist, den sednare bassånnare. Det är oss ett nöje att säga tet de samtligen äro redbara och framstående talanger, hwilka hwar för sig bi draga till att göra denna konsert till ett wärderikt och säkert icke snart förglömdt musikaliskt nöje.