Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1864, sida 3

er mor och efter wåra krafter wedergälla hennes wil: gerningar och förfona den swåra, mot henne beaångs ua oförrätten. Alla medel, som mi anwände, woro fåfänga. Hwarföre? Deröfwer har ni nu gifwit oss förklaring. Endast det kunde jag utforska att ni wore i lifwet, och wid er sästade sia efter min mans död min enda förhoppning, det enda målet för mitt lif. Jag wet nu hwarför Herran slagit mitt modershjerta med ett djupt sår; min skuld till modren skulle jaa betala till sonen, och jag lefde i den wissa tillförsiaten, att Herran ej skulle hemkalla mig, förrän jag nått mitt mål och funnit honom. Jag har draait mig tillbaka från werlden; jag har sparat och warit snål, endast för att funna öta min förmögenhet i oändlighet och i en lycklig stund lägga den för hans fötter med mitt bjertas wälsignelser och min ångers tårar. Det ögonblicket är nu inne. J er hand, herr Wild, skall den metall, wid hwilken få ofta menskligbetens för-: bannelse lådor, blifwa en mensklighetens wälsignelse och du, derwid höjde hon händerna i bön till himmelen, du förklarade modershjerta; blida ned ifrån ven ewiga fridens höjder jag är renad genom mina livanden, min ånger — och försenad med dig i din fon. Sådan war fru Thones berättelse Det har blifwit fent, fare hon efter en paus, och jag finner mig trött. Det war en skön, men stormig dag. Du skall stanna hes mig i natt, Gabri ella. Jag will ej mer se denne menniska — denne Jonas mer. Gå nu, herr Wild, aå! I morgon före middag klockan 10 ber jag er wara här. Gor natt. Sod natt! andades Gabriella till sin älskare och denne gick tillbaka till sin mors bostad.