till min fång, bjöd mig handen och fade med af tår rar qwäfd röst: Påtom oss förlåta och glömma, och om ni behöfwer någonting, få betrakta detta fom er egendom. Jag skulle hafwa fommit förr, men fjut dom har qwarhållit mig att gå ut och besöka er. J min hand fände jag en tuna penningepung. Denna frälsande engel war den, hwarg Lif jag förgiftat, den arma enkan — ev mor. Hon fom ofta och gaf mer än hwad fom stod wäl tillsamman med hennes förmögenhets omständigheter. Men olyckans mått war ännu ej rågadt för mig. Mitt älskade barn, som i mitt elände gjort mig till den lyckligaste qwinna, doa, i trots af alla omsorger och all wård; ifrån dess graf bref smärta och fora mig öfwer hafmwet till det enda, fom ännu återstod för mia i werlden — min mate. Fru Märtens försåg mia äfwen med medel till resan och allt hwad jag kunde pätwinga henne som osäkerhet mar en bundt papper af föga wärde. JEngland fann jag min man på bättringswägen. Båda hade wi smakat lifwets bittra allwar till det yttersta. Med werklig rofgirighet traktade wi nu efter det, hwars brist förorsakat oss få många lidanden — efter gods och guld. Efter 8 år återwände wi med en, för fyr ska förhållanden, god förmögenhet till fäderneslandet. Med all energi företog fia min man nu fin älfflinggplan, att göra den ärfda jorden winstgifwande. Understödd af fin i England gjorda erfarenhet, öppnade han med fin i England förwärfwade förmögenhet grufworna i Buchstetten. Framgången war öfwerraskande; wårt anseende i werlden werte naturligtwis med mår förmögen: men Guds hand hade hwilat tung på oss: wi hade lärt känna werlden och menniskorna och fått wår leda på dem. Wi slöto oss för oss sjelfwa; endast en tanke uppfyllde och rörde oss, att finna spår efter