Norrländska Korrespondenten – 21 maj 1864, sida 2

denna kärlek som en outtalad förebråelse mot mig; jag afundade modren sitt barn; jag såg snart widare hur skön, hur älskwärd den unga frun war; jag har tade henne; swartsjukans gado stack in i mitt hjerta, ty jag älskade min man med ett qwinligt hjertas styrka. Jag fan ej beskrifwa hwad jag led, men jag mille ej ensam utstå dessa qwal; jag mille hämnas på den hatade; och drifwen af en demoniskt grym ande, utfåg jag till mitt medel dertill den lycklige makens, er fars ingenting misstänkande själ, i det jag en dag anklagade den af honom höagt aktade qwinnan för otro. Hans goda engel hade från den stunden witit ifrån honom; af en passionerad natur började han att på alla upptänkliar sätt plåga, ja misshandla er mor. En afton, vå han åter träffade min man ensam, med mor och barn, stormade han fram emot dem med dragen fknif, till: fogade henne ett swårt får och skulle, utan min mans mellankomst, hafwa mördat henne. Hans förtwiflan werxte med hwarje dag och slutligen hängaf han fig åt dryckenskap: för att döfwa sina känslor, störtade han fia i en hwirfwel af förströelser. Han förfum: mare fina göromål, och då man en dag undersökte hang kassa, fann man ett deficit af flera tusen tha: ler. Han arresterades, befanns ffylvig till förfnilning och dog i fängelset — of grämelfe och förtmiflan. Edra föräldrars förstörda lyda, er fars förlo: rade ära mar — mitt werk. Hon tystnade; en ljudlös stillhet herrskade i rummet och endast då och då trängde fia en suck fram sf den unge mannens läppar wid minnet af hans mors lidande. Men förbanna mig ej. återtog fru Thone efwer en stund fin berättelse; HDimmelen har hårdt straffat mig och er mor har förlåtit. Min salig