Norrländska Korrespondenten – 18 maj 1864, sida 2

Kärlekens lön. Novell af Georg Horn. (Forts. fr. N:o 38.) Ett, twå, tre, steg trappan uppföre — en trtdning på låset, och med det jublande utropet Marie störtade han ned för den bleka damen, med de granna, qruna ögonen; hon lutade ned fitt hufwud, hennes lockar widrörde hang panna; swäfwande i i njutningen af den högsta sällhet, find mid find, tår för tår, finna dessa, få länge skiljra hjertan, återseendets lycka. Man borde hänga alla tidningsffrifware, fade Mäfling, till hälften skämtande, till hälften wred; ve hade nästan beröfwat mig all glädje i lifwet. Men tidningarnes uppgifter hade ej warit få grundlösa. Skeppet, på hwilfet Marie befann fia, för att återwända från Mmerita till England, hade werkligen lirit skeppsbrott; endast få hare blifwit räddade, och i twå dagar och twå nätter swäfwade dessa prisgifna åt hungersnöd och wågorna mellan lif och rör, tills änttligen i ögonblicket of den högsta nöd ett annat skepp blef deras räddare och tog vem omboro. 3 tre år efter denna katastrof hade Marie stannat fom anvernant i ett förnämt engelskt hus och hade med fina besparingar från Amerita samlat fig ett rätt madert fapital. Wår lyda, fade hon, utgjutande öfwer ho: nom hela glansen af fina bruna ögon, ftod ins genting annat i wägen än wår fattigdom. Jag hade, tillade hon, ej helt och hållet uppgifwit dig, ehuru