Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1864, sida 3

Hand blickar hänade fast wid de läppar, fom i detta ögonblick skulle uttala hans kommande lifs öre. Marie lefwer! swarade Wilo, med högtid lig ton. Mifling swarade ej; mållös kastade han fig til Wilds bröst, och först efter en lång paus kunde dens na få tid att lemna några upplysningar Han hade nemligen beledsagat flickan, fom han tagit i förswar, till hennes hem; hon hade fett att hans hand blödre och Hade nödgat honom att följa fig upp till hennes kusin, för hwilken hon prefentes rare fin beskyddare. De båta damerna hade anfommit till staden samma ejtermiddag. Den äldre af dem, den yngres kusin, en figur af full ädelhet i uttrycket med stora, klara bruna ögon och mjuka, långa lådar, hade plötsligt kännt fia illamående efter resan och stickat tusinen efter en läkare. Man talade nu om äfwentyret, det fom till förklaringar och skämtande wisade Wild kedjan med ringen, som under den korta striden stannat som byte i hans hand, utan att han kunde återgifwa den till egaren, som bastigt dragit sig tillbaka. Man hade naturligtwis kommit att tala om denne, och han befann sig inom fem minuter efter denna berättelse på wäg till den af wild anwisade bestaden. (Forts.)