Norrländska Korrespondenten – 14 maj 1864, sida 3

Jag ansåg som min pligt att förswara den wärnlösa, anmärkte Wild. Och det på ett ganska kännbart sätt. Men hwarutaf bekom ni såret? Den spetsiga haken på er urkedja hade trängt in i det lösa köttet på min hand, förklarade Vild. Doktorn arep förskräckt efter sitt ur: det mar förswunnet Hwar fan det hafwa blifwit utaf? frågade läfaren fig med synbar ångest. Jag skulle gifwa till mycket, om jag hade kedjan åter. Wid den hänger en för mig dyrbar klenod. En vina? Jnte jannt, berr doktor? Snvaraf wet ni vet? frågade Mäflina, förmår nad, fin rival. En vina, fortfor denne, med en opal, fom ni en gång erhållit af en danr. Menniffa, utfor läkaren, hälften förskräckt, bälj ten humoristiskt bwaraf fan ni meta —2 han flutade ej, utan grep hastigt efter urkedjan, fom Wild räckte honom. Men ringen fattas — hwar har ni ringen, herr VWild? 3 stället för rinaen skall jaa lemna er denna näsbuk, derwid löfte Wild från fin hand en hwit, fin batistnnk. Den mar märkt med en något nött auirland af penfiger; omflutande det af brinnande pilar bildade namnet Muarie En blick, en rörelse och duken war i Mäflings hand: han betäckte den med sina kyssar, han fuktade den med sina tårar, och det enda, som han med möda under suckar förmådde säga, war namnet Marie. Smwarifrån har ni fått dufen? ropade ban efter en paus af stor sinnesrörelse. Hwarifrån? Tala, säg, tala för himlens fiuld.