8. Jonas hade störtat in i hörnsalongen, der herr Nerr befann fia med sin blifwande måg, läkaren, fom en besatt, och knappt förmådde båda, att af hang af: brutna halft förwirrade ord fatta sammanhanget af det hela Lika hastigt fom han kommit, hade grårocken åter förswunnit Mifling ensam hade behållit fin kalblodighet; det första blef, att han ropade på Sean Gissel och lemnade denne en lapp, skrifwen med blyertz, till Wild. De få orden innehöllo en anhållan till denne, att skänka honom några minuter8 famtal. Kort derpå inställde fig Wild på vet öfmerensdomna stället, salongen, hwilken wi i början af denna berättelse omnämnt för wåra läsare. Den kallade belsade allwarligt, men wänligt. Lätaren märkte, att Wild hade en hwit näsduk lindad omkring handen. Hwad har händt er, herr Wild? frågade Mif: ling med deltagande. ÅÅ, ingenting att tala om; en liten skråmal! Mirfling betraktade fin rival uppmärksammare; hans gestalt och hang fätt att föra fig tycktes wäcka wissa minnen hos honom och framkalla jemförelser. Åndtligen sade han raskt: Belänn sanningen, herr Wild; wi hafwa fett hwarandra förr en gång i afton och just ej under ve mildaste former. Det war ni! ÅH, ni har ftyrta som en jätte; jag känner det ännu, dermed widrörde han fin arm. Jaa beklagar mötet, herr doktor, men ni tycktes förfölja flifan. Tyst, tyft manade Miifling, endaft ett mifförstånd — endast ren menniskokärlek, fom det alltid är wanligt med mig.