Jaq har aldrig kännt någon fru IWild ans märkte hon. Det war också ej min mors namn. Men fanske ni kände fru Märtens? Märtens? Ordet hade nästan fastnat henne i strupen. Och ni — ni skulle wara hennes fon? frågade hon widare, bållande sig fast i den närstående stolen. Så stor war hennes rörelse, att hon endast med möda kunde hålla sig upprätt. Här, dessa papper, sade Wild, tagande fram paketet, fom han funnit bland fin mors gmwarlåtenskap, ffall jag gifwa er tillbaka fom er egens bom. Den gamla damen war ej mäktin ett enda ord. Trängtande fom efter ett länge sökt, länge fom förs loradt ansett godt, sträckte hon darrande ut händerna efter papperen. För mycken lycka, stammade hon. Jag bar funnit er, som jag sökt i så många år — jag han mina papper åter. Nu kan jag trotsa allt. Nu skola menniskorna ej widare säga att den gamla Thone är hård och girig — nu fan jag följa mitt hjertas bör jelse och göra dem lyckliga, fom äro mig dyrbara. Hon omfamnade Gabriella; Hon omfamnade Wild, stum betraktande honom, stående framför honom fom för en bild ur det förflutna. Den mångåriga, olydsaliga förbannelsen, fom gjordt henne fremmande för menniskorna och fiendtlig mot all glädje, war löst; den sköna djupa mensklighetskänslan i hennes bröst strömmade åter full och ohejdad. Herren är mig nådig, utropade hon, liksom i bön, dubbelt nådias jag har åter funnit er och med er själen, fom åter försonar mig med werlden och menniftorna.