Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1864, sida 3

ör att förekomma denna skada, har man wå medel: 1:o wältning, fom håller utten qwar i jorten; 2:o manlig ftallödsel till öfwergödning, emedan trenna ödsel ei torkar lätt, och skyddar jorden ör såwäl winden som solstrålarne. Den torra wårtölten skadar blom nande fruktträr, och hindrar befruftnins ven genom fin inwerkan på wäxtsaften. Sina frukträd med tunn bark omlindas derföre stundom med halm och wattnas med warmt matten. Träd med tjock bark och följaktlinen bättre klädda, äro ej få mycket utsatta för förkylning. Man bör i wårt klimat aldrig glömma, att barken utgör trärens beklädnad. Snö. De öfre lagren i atmosferen äro kallare än de lägre, hwaraf händer att snö faller innan termometern fallit till nollpunkten, men den blir vå ej marz aktig. Denna frö är ingenting annat an wattenånga, frusen i luften, Snön är nyttig för de wäxter den bes täcker och skyddar mot köld och windar. Man har trott den merföra ammoniak ur luften och sålunda göda wåra fält, men dess nytta härflyter mindre härutaf, än of def slyddande egenskap. Mean fer, skrifwer Bose, plantor från Lappland och Alpernas toppar, frysa under wåren i trädgårdar omkring Paris, till största förwånina för persoener, fom ej weta att dessa mäxter i sitt hemland äro hela wintern betäckta af djup snö, och sålunda oåffomliga för kölden. Man bör, få widt man kan, söka bibehålla nön på sina wintersäden under wintern. Det är skadligat att mälta tem om hösten, bättre att låta fotorna okrossade faftts hålla den oftast sparsamt fallande suön. Rimfrost. Seran solen gått ned, om wåren och hösten, då himmelen är molnfri, utstrålar jordwwärmen i den aränslösa rymden, och jordytan afkyles. Då askylas de wattenångor, fom befinna sig i de lägre luftlagren, kondenseras till wutten och nedfalla under form af dagg på jorden, och denna dagg blir is eller rimfrost, då termometern faller till nollpunkten. Då dagaen alltid först faller på de kallaste, kropparne, så bildar sig rimfrosten eller den frusna daggen först på marken, sedan på wäxterna, derefter på stenar och sist på metaller. Js. Då temperaturen är under noll, stelnar wattnet till is. Unga träd skadas mycket, om frost öfwerraskar dem medan wäxtsaften är i rörelse. Utaf vem, fom man planterat om hösten, lida de, hwars grenar man beskurit mindre, än de man lemnat ebeskurna. Stark köld börjar med att förstelna blad, bark och finare grenar, fom förlora fin elaftis sitet och bli sköra. Warar den länge, sönrersliter ten ömtåliga inre delar. Trav, fom 3 a 4 dagar funna motstå 24 ar. köld, förstöres af en 15 gr. köld, som räcker 14 dagar. Barken skadas och spricker längsester, lossnande från trär det, som blir swartbrunt som om elden gålt öfwer det. Det är förfruset, det är dödt. Unga skott, äfwen af wåra härdiga trär, eken t. ex., fom sent ut wecklar sig, och ej hunnit staddga, innan frosten påkommer, förstöras och swartna af te första frosterna. Frosten angriper mer och mindre wåra roofffrukter. Den skonar palsternackan, undet det den förstör moroten; jorrtärtskockor lida ej deraf; potatis, liggande på jordytan, förstöres alltid, men man har funnit potåter friska om wåren, oaftatt de legat i frusen jord öfwer wintern. (Ferts.) Untertecknade underrätta härmedelst te personer, ihwilta bidragit till infom