Norrländska Korrespondenten – 11 maj 1864, sida 2

raferi fom namnet Wild, uttaladt af den flickans läppar med ett ungt hjertas hela innerliahet och färlet. Han, han, och alltid han. Denne Belial! Den gamle slog till ett högljudt hånskratt. St honom, spring och skrik efter honom på gatorna, men förlorad är han; förlorad för altid för er — och aldrig får ni fe honom mer. Ett kanonskott ljöd från fjerran. MRu är han ute på öppna hafwet, på wägen till Calcutta eller fan i wåld. Hörde ni? Ni måste gifwa doktorn er hand. Han är rif och er far är tiggare, sämre än en tiggare — en bankruttör; ni måste eller och himmelens plågor — Sktola falla ned öfwer den mennissias brottåliga hufwud, fom missbrukar den heliga rättwisan, för att bringa ett wärnlöjt fruntimmershjerta i före twiflan. Med dessa ord hare Wild, fom förnummit Jos na8 tal och insåg sakens hela ställnina, trädt emels lan båda. Med ett öfwerraskningens rop hastade flifan sig om hans hals och hållande Gabriella i fina armar, fade den unge mannen med af wrede gnistrande blickar, wänd till Jonas: Wrid edra ögon bäst ni behagar i fina hålor; det är jag, jag i lefwande lifwet. Jag Sieamund Bild, fom ni wille ffaffa fri öfwerfart. Jag tackar er, herr Jonas. Men tå man skall begå missgerningar, får man ej wara snål. De hade ganska riktiat aripit mig. Nå, aosfar! ropade jag till vem. En sjöman är ärlig karl och ingen bandit, men i ären lejda. Sia mig priset; nämn mig prifet och jag ger er dubbelt om jag blir fri. Och nu fon ni gå ned till en af hamnkrogarne och fe huru de traftera sig på er räkning. (Frots.)