Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1864, sida 2

Kärlekens fön. Novell af Georg Horn. (Forts. fr. N:o 35) MR är hlertlös, fmarade flickan och steg upp ifrån fåtöljen. Men faun, alltid sann, om också ajstywärd. Slall jag älska den man i rören, fom jag i lifvet alltid hatat, emedan han i sitt öfwerflöd låtit mig lira nöd? Skulle jag, pligtskyldigast, sänra froforiltårar och ormsuckar efter honom, som förbittrat min ungdom och bringat mig om mitt lifs lycka? Jag hade ärft en liten förmögenhet af mina föräldrar, för hwilten jag skulle göra mina studier. Under sörsta äret wid akademien hade jag lärt känna en flicka, som bodde hos en styfmoder, hwilten giorte hennes lif till ett helwete; jag måste besöka ett annat universitet; jag kunde ej lefwa utan henne och öfwertalate benne att öfwergifwa styfmodren och följa mig; det war franske ett dumt streck; men det dumma strecket gjorde mia lycklig. Jaa inackorderade Marie hos en gammal, ganska aktningswärd fru Om pagarne bewistade iag föreläsningarne: om aftnarne besökte jag henne; wi lekte, wi logo, wi greto tillsamman Jag hade åt henne lemnat förwaltningen af min förmögenhet. En rag mot slutet af min studiectid, då promotionen mar nära, tillstoc hon under tårar, att den mar slut. Men ten bade redan länge warit slut, och, för att ej hindra mig i mina stndier, hade hon födt mig med sina häntrers arbete, men på en summa af den storlek, som ren, pwilten min promotion skulle medtaga, strandade hen H— 2 .—ttt ..—A,K2Hiee e e yUe CO TEE t7