Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1864, sida 2

skall blifwa mitt liss drottning, skall skratta med den skrattande arfwingen, att ren gamle girigbuken dere uppe skulle wilja slunga ned till oss hela himmelens mobilier. Gabriella gick, i strit med de på hemre inftors mande tänslorna, upp och ner i rummet. Hwad skulle hon säga doktorn? Stutligen beslöt hon att lofwa honom swar, när hon fått tala men fin far. Jag ber er, lemra mig nu tills i morgon. Mej, nej, motsade läkaren, tagande upp fin klocka; Elodan är nu öfwer sjn; på en halftimma tan mycket sägas; jag wäntar emellertid i hörnrwms met. Ännu i i vag måste bär firas förlofnina. Jag skulle eljest ej kunna sofwa i natt och ingenting på jorten är så wigtigt, att man derföre skall åsidosätta sin sömn. Sömn än lifwets hemliahet: sömn är — men han glömde ju att han uppaifwit sin prattik. Gabriella tastade om fig on lätt shawl och sprang genom husets torridor att söka sin far. Hon fann honom i fitt arbetsrum och kastade fig, snyftande, i hand armar. SD, min far! hwiskare hon. 7Sywarför gråter du, mitt barn? Lyckan wäntar dig. Rej min far, ret gör hon ej. Du känner wår öfwerenskommelse från den rer aftonen. Då du fom till mig, war jag jult på wäg till via, för att i barnsligt förtroende nämna för vig den man till hwilken mitt hjerta gifwit fig i ett heligt ögonblick. Oh denne man? frågade herr Neer nästan andlös, med en uppstigande aning. 7DHy känner honom; han är den ärlaste, ben bäste — Siegmund VWild. Wid detta namn mar det fom om bimmelen vante