Norrländska Korrespondenten – 7 maj 1864, sida 2

nes frafter. Jag wände mia bedjande till min onkel. Tjenstjärdiga tungor hade retan warit framme och meddelat honom mitt förhållande till Marie, vet re: naste, som någonsin syckliaajort ett mennskohjerta. Han tofwade mig fin hjelp under wilkor, att jag upp: löste vetta förhållande. Altria — aldrig ropade jag, jetan jag läst brefwet; men hon tänkte annorlunda. Dagen derpå, vär jag åter besötte henne, war bon förswunnen; hon hade öfwergifwit mia för att ej wara i minen för min framtid, min lycka, fom ret hette i ve rarer, hwilka woro qwarlemnade sör min rätning. Jag jökte benne med mitt förstants all fintlighet; jag sölte henne mer mina tårar, min för: twiflan, men hon fom ej åter. Det är nu tre år sedan, tå jag en dang fann hennes namn på listan öfwer ve rruninate på ett på wägen från Amerika till England förolyckadt fartpa. Sedan dess har mitt hjerta, få wett och ömt förut, omgifwit fia med en törnhäck; hela mitt wäsente har förändrats till fin motsatts och endast i minnets stilla, heliaa ögonblick hia: rar åter upp ur hafwet bilden af henne, med hwilken mitt lifs lyda blef begrafwen. En paus inträrte. WFaq tackar er, fare Gabriella, räckande honom banden; jag wet att uppskatta ert förtroende; uppgif ej hoppets ni skall ännu blifwa lycklig. Ja, det wet jag; jag will åtminstone försöka ret; längre fan jag ej föndraga ett sadant lefnarssätt. Murie war ynalingens lyfa och poesi. Ni, mamsell (Gabriella, stall blifwa mannens lyda och sällhet. Det är derföre jag anhållit hos er far om er hand. Mi, vottor, om min hand! Bleknande måste Gabriella halla fig fast wid stödet på stolen. Sa, ywaxrom slulle jag eljest hafwa talat? Ni