anagde vå pelshandlarens lif; innan fort dog han, och efterlemnade intet annat än em sjutlig hustru, twå faderlöfa, och en ärelsten — det war deras piga. Då la Blonde måste wårda den sjuka frun och de sfmå barnen, få blef ingenting förtjenadt utan endast förbrukadt, och då frun hade sålt allt hwad hon kunde um: bära, tog mn Blonde tillflykt till sin jparkassa, och hemtare småningom så mycket reraf, tills allt war slut. Wid denna tid dog en faster till la Blonde och efterlemnade henne ett arf hwaraf hon fick en nätt årlig inkomst. Äfwen detta gaf la Blonde derhän, och då detta i det dyra Paris icke heller war nog, så sålde hon sina kläder och andra saker af wärde, och slutligen fötte bon att fom fjulwårdarinna förtjena något om nät terna då hon om dagarne sfötte sin fjufå fru. Då denna slutligen dog, wille man taga in de arma små barnen i ett hospital, men la Blonde fade: SÅ län: ge jag lawer, stola barnen hafwa en moder i mig. Hon tänkte då flytta med dem till fin förelseort NRiäcl, emedan der war billigare att lefwa. Men medan bon rustar fig i ordning dertill, kommer en wälmående barnlös man, focterbagaren Charpentier till henne en dag och säger: Oör la Blonde, ni behöfwer ide flytta; jag behöfwer på mina gamla da: gar en rättskaffens hushållerska. Der-: före har jag tänkt att ni fan flytta till mig med de små faderlösa, då hafwa de en fader och moder och jag en RAN lerska; få är alltsammans hulpet. Me alädje gaf den trogna själen sitt bifall. och hennes slut war ljufligt och stilla, som aftonrornaden efter en skön dag. Berättaren gifwer en mink derom, att allt detta hade skett för Cbristi skull, och tillänger: Jag tänker att wi skola få fe henne deruppe på högra sidan, på me tergällningens dag. (Pilger von Schaffhaunsen.)