Norrländska Korrespondenten – 30 april 1864, sida 2

Kärlekens (ön. Novell af Georg Horn. (Forts. fr. N:o 33.) Emedan jag ej längre fan gifwa dem arbete än. jag sjelf bar något; sjelfbewarelsens pligt förbjuder mig att fulltomligt ruinera mig för andra. Sjelfbewarelsen! Om han dock fagt till fig sjelf detta ord i det olycksaliga ögonblicket, då han, förledd af Jonas, med ett enda penndrag satte fin egen och så många andras existens på spel! Om det skulle gå till vet yttersta, herr MNeer, mar Wilds fwar; ja, ni har ruinerat er sjelf för andra, men ide för etra arbetare; en tanke på dessa, en anista kärlek för dessa stackars menniskor och det sorgliga ödet hade gått förbi ert hus. Bra, rätt bra, herr Wild, swarade herr Neer med wexande harm; jag wet nu på hwilken punkt jag ftår med er. Den fom ej är med mig, är emot mig. Ar det den aktnina, fom ni är styldig mia; ren tacksamhet, fom jag trodde mig funna wänta af er? Jag har arbetat för er, ni har derföre betalat mig, herr Neer; det will föga, ni har för mitt arbete aifivit mig medel att lefwa Anwändandet af tid och trafter fan åter inget guld betala; naturen utjemnas här genom ömsesidighet i behofwen. Wåra arbetare låna of fina kroppskrafter, wi beherrska och göra of vem till godo. Wår högre begåfning ålägger oss den förpligtelsen att föra dem, de mindre begåfwade, på wigen till froppsligt wälbefinnande och andeligt