Norrländska Korrespondenten – 30 april 1864, sida 2

da englagestalten: han wille wända sig ifrån henne och bekämpa tjusningsmakten. MNej, nej! ropade han; en gång lät jag bes dåra mig af denna sirenstämma; det war ett ögons blicks ljufwa dröm; den är flydd. Jag är allena, utan herre, utan kärlek, utan band, och derföre bort, bort härifrån — från detta hus, från hela denna werld, långt bort öfwer oceanen; jag will ej offra mitt warma hjerteblod för det nakna, eländiga intregfet, tt) egoister — egoister äro de alla. Himlen förlåte er dessa hårda ord! Gå om ni tan, tillade Gabriella med låg, halfqwäfd röst; om ingenting finnes, som håller er qwar här, där — och tårar framhwälfde ur hennes ögon — då bör ni gå. Wild såg dessa tårar; han såg att Gabriella mar swarttlädd; hang blid war en fråga. Det är få tungt, swarade Gabriella på denna blick,att wara ensam i werlden — och under sorg isynnerhet. Det gjorde mig så ondt om er, då wille jag åtminstone säga med er: det war mig alideles som om jag förlorat min egen mor. En blid, ett halfqwäft rop af glädje och den unge mannen utbredde fina armar mot flickan och tryckte henne, fom tät allt passera med hela innerligheten af sitt wäsende, till fitt hjerta. (Habriella! ropade han, min Gabriella. Du älskar mig då? Se på mig. Den gamle gessen grås ter af wemor, af förtjnsning; min ljufwa flicka, min kärlek, mitt allt på jorden ! (Forts.)