Norrländska Korrespondenten – 30 april 1864, sida 2

erkännande af dygd och menniskolycka, för hwilka wi äro andans och hjertats wigda missionärer; wi äro bjeltar för en ny, helig strid mot denna werldens och dess lyckas arffiende — egoismen. Wäl hörer man ej desfa läror predifag offentligen på torgen; ur ett modershjerta hade han mottagit dem, ur den trånga kammaren fört dem med fig ut i werlden och Höll fast wid dem fom den kostligaste klenod och arfwedel, emedan de ensamt förmå hälla oss upprätt i strid och nöd. Här war punkten, der dessa båda karakterer, Neers dolda egoism och Wilds uppoffringsförmåga nödwändigt måste skilja fig ifrån hwarandra. Båda kände det på samma sätt; med isköld wände sig herr Neer efter en paus till sin kommis med orden: ÅJag tackar er, jag behöfwer ej mer ev tjenst; utträdet ur mitt hus står er hwarje ögonblick öppet. Scenen emellan båda war temligen häftig och högljudd. Herr Neer hade lemnat rummet; ftrart derpå inträdde Gabriella; hon hade hört ljudet af de twistande rösterna och fett fin far styra kosan till trädgården i högsta sinnesrörelse; hon fann Wild blek, med möda bibehållande lugn och hållning. Omwad har flfett? ropade hon till honom med sitt hjertas anande ångest. Jag återfordrar af er mitt löfte — löftet som jag en gång gaf i ett swagt ögonblick. Då mille jag gå, men gick ide, och nn wisar man mig på dör: ren. Jag beswär er; upptag ej ett öfweriladt ord af min far så häftigt; han är häftig, men gor, och om han gjort er orätt, få skall ban inse och ångra det.. Den unge mannens blickar hwilade på den hul