Norrländska Korrespondenten – 27 april 1864, sida 3

genom er lyckliga med wåra hustrur och wåra. Nej, nej, med er wetstap har det ej skett. Endaft det hafwa wi welat weta och som wi stodo och gingo begåfwo wi oss af, utan widare omstänrigheter, fran stället på marschen och här äro mi nu. ie säg, hwad skall nu ske? Sa, sade den andre, som fruktat att han skulle komma ur trafwen, vdet weta wi ej sjelfwa. Att inte hafwa urbete och inte bröd, det är hårdt. Herr Wild; od tomma tantar pa en, frestelser, som funna göra menuistan rärd för fig fjelj. Men om ni säger of att herr Neer ej fan gifwa oss något arbete, då torde ockja jörhällantdet wara fadant, och då wilja wi fwälta utan att tlaga och i Guds namn wänta med hus stru och barn tills bättre tider komma. Wild försötte ett lugna foltet få mycket fig göra lät; hela saten hade endast berott på ett misstag, i hwiltet herr Neer ej hade någon del; de skulle ej swälta; de skulle arbeta nu som förut och skulle nu gå för att tilltännagifwa detta derute. HWn i hört det? jublade långe Stefan till de andra; det war åter ett ord fom hette herr Wild. Hejjsan! Tack derför, herre, och förlåt att wi ejförftå att hålla granna tal. Mi wet att mi äro hårda och grofwa som wårt jern, hwilket först miuknar i elden och betommer sina sköna färger. Försök bara wi skola också hålla färgen oc) gå för er i elden. Gudi befalladt. Knappt woro arbetarne borta, förrän Wild ffyndade att uppföta herr Neer och fråga honom om ar: betarne på Buchstetten blifvit efter hand ordres entledigade. rincipalen bejagade det. ö ö Swmrföre har ni ajort det? frågade Wild, ej utan en anstrykning af förebråelse. (Forts.)