Norrländska Korrespondenten – 27 april 1864, sida 2

honom allt hwad jag i mitt anletes swett under måns ga, långa år samlat — mina penningar, min lycka, min salighet. Jag kunde blifwa wansinnig. Det får ej ske — jag måste hafwa papperen och om — Han blef afbruten i sitt samtal med sig sjelf. Gissel återkom med en öfwerrock på armen. En märkwärdig man, den herr Wild. SI, war Jonas torra swar. En af oss skulle efter en ådan olycka sätta fig och tjuta fom en bandhund. Men nej; han inte! Och likwäl har han ett ej mindre känslofullt hjerta än jag; han sitter åter och grubblar öfwer fina affärgpapper. Smwad wille då herr YTIild? Sngenting särdeles. Han bad mig endast — herr Wild ber alltid — att bära öfwerrocken här til hang kammare. Sedan skall jag genaft gå till fru Thone och anmäla för henne att han utber fig äran att få i morgon göra henne besök. Aldrig! ropade herr Jonas i medwetslög li: delse. SMmwarför inte? Herr Wild har uttrydligen tillsagt mig derom, herr Jonas. Han tog från pulpeten ett palet, stoppade det i sidofickan af rocken här, gaf mig nyckeln till sitt rum och frågade mig om fas: fören war till hands, men han är borta, samt uppdrog mig sedan att bära roden till herr Wilds kammare och sorgfälligt stänga dörren efter mig och bära nyckeln tillbaka till Honom. Så mycket stod fast i Jona själ, att paketet, fom med en smal, hwit strimma stac ut ur rodfidan, ins nehöll papperen, hwilka han jå mycket fruktade I Wilts händer. Han sträckte krampattig ut händerna efter skatten, men Gissel höll klädesplagget stadigt i