Norrländska Korrespondenten – 13 april 1864, sida 2

en länstol med afnött, swart läderöfwerdrag woro den enda lyxen. Framför pulpeten, som war betäckt med papper, satt herr Jonas och skref ifrigt wid det matta, sparsamma stenet af ett talgljus; midt emot honom, emellanat wändande hufwudet emot honom, satt i en länstol fru Thone. En grå klädning af groft ylletyg omhöljde den höga och, i trots af den framskridna äldern, ännu kraftiga gestalten. Det gråa håret, som stack fram under en swart sammetsmössa, war just ej särdeles sorgfälligt ordnatt. J trots af den lefs nadströtthet, fom uttryckte sig i fru Thones hela yttre och hennes omgifning, war dock en wiss energisk spänstighet märtbar, hwilten antydde ett bestämtt lefnadsmål. Ur fårorna i ansigtet talade spår af pagsion, och de gråa ögonen woro i sitt uttryck en bland ning af hårthet och milthet, af energi och hopps löshet. Lemna pengarne god ränta, Jonas? Har aldrig gjort dåliga affärer, fru Thone; jag säger ev att med dessa gör jag ett kast, fom åtminstone skall med en tredjedel öka er förmögenbhet. Sodt, godt, Ionag, swarade fru Thone med en blixt ide nästan slocknade ögenen. 7Wi bafwa mycket, mycket pengar, inte sannt? Men ännu på långt när ej nog att funna wältra of i guld — ret kära, blir: trande, blanta gulvet! Det fan allt på jorten, endast ide twätta hjerta och hand rena från skuld och synd; det förbannade guldet, o min Gud! suckade hon djupt, gick till fönstret och öppnade det, litsom för att före staffa sitt pressare hjerta luft. Derföre fit hon hö ra skarpa bannor af Jonas; han have juft fatt fig här med fitt arbete, för att flippa elda i sitt rum, och) hon öppnade nu fönstret, få att man måste elda på nytt.