Norrländska Korrespondenten – 9 april 1864, sida 2

Neer med leende, säker min, och förde Wild till fönftret, bwarifrån han pekare öfwer gården till en stor mörk, bpganad. 3 andra wåningen bakom små, fyrkantiga fönsterrutor och trasiga gardiner lyste ett matt sken. Der bor fru Thone, jade han; der äro, få länge detta ljus brinner, mina reservfonder, och slocknar ljuset, jå behöfwer jag inga fler. Herr Vild, wände han fig till den unge mannen, tagande ur bröstfickan och lägaande det på bordet, jag har ej öppnat och läst detta papper. Jag lägger det här och det skulle fägna mig, om jag ej finner det mer i morgon. Till dess gifwer jag eder betänketid Jaa skall öfwerlänga saken ännu eu gång, swarade Wild med dof röst. Jnte få dyster, jag fan ej godt lida det hos ungt folt, för hwilket lifwet står i full blomma. Se på andra och umaås mer i werlden; bättre att i fin tid spela ÖDon Juan, än att mara eremit. Wilds swar war Goethes: tt ej passar fig för alla, Se en hwar hur lugn han blifmer Den som ftår hur sitt han drifwer! Halt! fortsatte herr Neer plötsligt, i godt lynne, qwarhållande fommien, 7och jag will också hö ra det rim fom fattas; rimmet! Att han ej till sist må falla. Lika hastigt som principalens goda lynne kommit, lita hastigt hade det åter förswunnit. Wilds sista ord när ban aick klingade i hang öron fom en olydsprofetia; han försökte att tänka på andra saker, men alltid ljödo på nytt orden: Ått han ej till filt må falla! Endast Gabriellas inträde förmådde att i någon mån skingra den dystra sinnesstämningen. En ljus ——— ea — ——— —— — —h —— v — ———